Hur många diplomboxare har vi?

Hur många diplomboxare har vi?

 

Detta är en fråga jag och andra boxningsledare har pratat om vid flera tillfällen. Det borde vara givet att vi har någon gemensam dokumentation för detta. Att vi inte vet hur många diplomboxare vi har som tävlar under ett år är ju egentligen helt tokigt. Idag när vi är så datoriserade med bla idrottonline borde det vara en enkel sak att varje förening vid säsongens slut, rapporterar intill förbundet hur många tävlande de haft under säsongen. Ett enkelt sätt att sammanställa hur många det är. Det är dels intressant att vi kan se om det går upp eller ner, och kan ge mer korrekta uppgifter när det frågas om hur många tävlande vi har i boxningen.

Hoppas vår diplomkommitté börjar fundera på saken.

Vad menar vi egentligen?

… tänker jag när jag läser texten från en årsmötesmotion här nedanför igen, läste en klok reflektion om den på en blogg på nätet. Det inlägget fick mig att fundera på ur ofta vi i olika sammanhang använder uttryck på ett för mig slarvigt sätt. Texten är från en motion inlämnad av Narva Boxningsklubb till årsmötet 2010, den bifölls och gick sen vidare i omskrivet skick till Riksidrottsmötet:

”Genom den omotiverade utpekning lagen gör av vår sport som ”farlig” utgör Kampsportlagen ett stort hinder för nyrekrytering av boxningsintresserade ungdomar. Detta kan noteras genom det stora antalet ungdomar med annan kulturell bakgrund som finns bland våra utövare. Dessa ungdomar och dess föräldrar känner oftast inte till Kampsportlagen utan har gjort sina egna bedömningar från erfarenheter/uppfattningar hämtade från sina ursprungsländer där boxningen har en helt annan status.”

Om vi börjar med ”annan kulturell bakgrund”? Vilket är då ”den andra”, är det vår “svenska” eller är det den ”nordiska” eller ”Västeuropeiska”? Detta är ett typiskt slarvigt uttryck som alltför många använder.

Nästa tanke är hindrar lagen ungdomar från att träna boxning? Vet vi det? Vad jag vet har inte tillströmningen varit mindre sen lagen kom, detta är förmodligen ett antagande som kan stämma på någon enstaka. Jag tror nämligen att de som inte “får” träna boxning inte får det beroende på att deras vårdnadshavare inte gillar slag mot huvudet, och har föreställningar om boxning och dess farligheter. Jag tror inte att lagen i sig är hindret.

Nästa fråga utifrån motionen är att dessa ungdomar och deras föräldrar inte känner till lagen… Nu kommer det intressanta, vilken kulturell grupp talar vi nu om? Om det är de som inte delar den sk ”svenska kulturen” innebär det då att de som inte är etniska svenskar inte känner till vår lagstiftning eller är de bara de som inte har en “kristen västerländsk” kultur, funderar jag? Känner en liten rysning och känner att tankar om vi och dom idag finns alltför mycket på vår politiska karta.

”Andra länder där boxningen ha en annan status”? Går vi till grannlandet Norge har de en liknande situation som vår, går vi österut till Ryssland är det en av de största idrotterna, går vi till de Karibiska öarna är det en stor skillnad mellan Kuba och ex Trinidad… så skulle jag kunna fortsätta med världens alla länder. Så det känns konstigt att de ca 200 länderna som inte är Sverige ska klumpas ihop.

Nu hoppas och tror inte jag att det var så här motionären menar men det ger en fundering kring hur vi uttrycker oss. Det är inte första gången jag läser eller i ord hör liknande utläggningar. Men det gör mig bara mera övertygad om vikten av att inte generalisera eller vara otydliga eller svepande i vårt sätt att utrycka oss. Ju mer tydliga och konkreta vi är desto mer trovärdiga blir vi, och på det sättet blir våra frågeställningar och problematiseringar tydliga och begripliga.

Vi måste se helheten

Idag beskrivs och förklaras mycket i samhället väldigt fragmentariskt, det kan vara ett sätt att försöka vilseleda människor att inte se en helhet. Att inte se hur olika händelser hänger ihop. Genom att se helheten blir det mer begripligt. De flesta har tack och lov reagerar starkt på de händelser vi tagit del av i Innebandyföreningen i Ängelholm. Det var så utstuderat, så grovt så det är svårt att inte reagera.

Trots detta kan det knappast varit något en enskild tränare ägnat sig åt utan att andra i omgivningen varit medvetna om detta. Hur är det då möjligt att det kan bli så här?

Det finns såklart inte ett enkelt svar på den frågan, men som i så många andra sammanhang är det ett glidande gränsöverskridande. Om det råder en grundmurad respekt för andra människor oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning m.m. så skapar man en miljö där situationen som den i Ängelholm med största sannolikhet inte uppstår. Händelsen i Ängelholm uppstår ju inte från ingenting, det är genom att acceptera allt från skämt till kommentarer, bilder, öppna fördomar och annat i dessa frågor som detta kan ske.

Inom boxningen har vi ex. tyvärr fortfarande fenomenet rondflickor, inte så ofta i Sverige tack och lov. Det var en diskussion vid ett årsmöte för några år sedan då det kom en motion som ville att förbundet skulle ha det på sina tävlingar. Den gick inte igenom men för de enskilda föreningarna (som själv bestämmer) är det tyvärr något som ibland kan förekomma. Det var inte så längesedan det var en tävling där unga tjejer ska gå in i ringen i rondpausen för att visa skyltar. Vad händer då? Den manliga delen av publiken visslar, ropar ”visa mera”, jublar och fäller en del kommentarer om tjejernas bröst. Detta på en idrottstävling, vi har ett fenomen där kvinnor blir objekt, där de ska vara något män förväntas vilja ha.

Att göra människor till objekt, att avpersonifiera människor, gör det sen lättare när man kränker gränser eller begår övergrepp. Det är ju ändå bara en ”blatte”, ”muslim” ”fitta” eller ”bög”

Det är därför vi måste sopa rent i vår egen närmiljö, att inte acceptera kränkande behandling av något slag. Sluta att skratta med, att säga ”det är väl inte så farligt”. Sluta att göra de som har civilkurage till syndabockar. Fundera på hur du vill bli behandlad och var likadan mot andra, det är egentligen inte svårare än så.

Hur mår svensk boxning?

Det är vad boxningsförbundets styrelse ska ta reda på under innevarande verksamhetsår. Detta berättade styrelseledamoten Kermit Fredriksson om på årsmötet, man vill veta just hur föreningarna mår, detta ska ske genom att man ringer runt till alla föreningar och ställer frågor, det fanns redan en person för uppdraget fick vi vidare information om. Riktigt vad det ska leda till fick jag aldrig klart för mig, men det återstår väl att se.

Ett digert jobb som vi får hoppas ger den utdelning (vilken den nu är) som man vill ha.

Jag tänkte att en del av det man vill ha reda på förmodligen finns i det material vi tog fram när vi skulle börja jobba med mål- och policyprogrammet 06/07. Då sände vi ut en enkät till alla föreningar med många olika frågor, inom olika verksamhetsområden. Jag har informerat styrelsen om att det kan vara värt att plocka fram den och de svar vi fick in. Jag tror nämligen inte att det har förändrat sig så mycket på dessa år.

Vi får se vad som händer, det ska bli spännande att följa. Förmodligen kommer det ut information på hemsidan om att det börjat samt vilka frågor som kommer att ställas, kan ju vara bra för alla styrelseledamöter att förbereda sig på. Samt en presentation av personen som har fått uppdraget.

Jag känner sorg

Blir arg, besviken, förbannad för min egen idrott men gläds år Budo- och kampsport som ändå är en ”syster/broder”-sport:

“Svenska Budo & Kampsportförbundet har de senaste åren lovordats av idrottsrörelsen för sitt arbete för antidoping och sitt mediala arbete – nu blir SB&K först med ett omfattande arbete för öppen mångfald.
 – Det är ofta komplicerade frågor, men det finns ett enkelt recept som fungerar på det allra mesta: dialog, säger Svenska Budo & Kampsportsförbundets ordförande Stefan Stenudd till budokampsport.se.

Första steget i SB&K:s satsning på öppen mångfald är den tryckta boken med samma namn: ”Öppen mångfald – Rekommendationer för ömsesidig respekt i träningen”. Där presenteras förbundets policy utförligt, tillsammans med andra viktiga dokument i mångfalds- och diskrimineringsfrågorna.”

Funderar på hur olika det kan bli, vi var på väg, men det tog tvärstopp med dessa frågor. Från att ha fått utmärkelse för bla jämställdhet inom boxningen har vi nu ett läge där en likabehandlingsplan med allt vad det innebär i förhållningsätt, arbetsmetoder m.m inte var önskvärt. ”Den gällande jämställdhetsplanen behöver inte följas då allt är så bra”, fick jag till svar under årsmötet när jag diskuterade frågan med en av de ansvariga.

Det är då jag känner sorg, för vad jag möter i form av ovilja, ointresse och möjligen okunskap. Vad jag längtar efter är mod, civilkurage, lite djävlar anamma.

Nu blir det istället ibland en mentalitet där vi accepterar saker för att den som uttrycker sig är “en bra karl”. Om du är en fixare, ordnar tävlingar, bygger ring, fixar en sponsor eller liknande så får du automatiskt ett mandat för något som kanske inte accepteras hos andra.

Detta är ju inget nytt fenomen, det kan vi känna igen i många sammanhang i samhället. För varför hör jag inget från omgivningen när man kallar folk ”apor ”för att de har en mörk hudfärg, kvinnor för ”kärringar” och ”fittor”, stridbara kvinnor för ”flator” och killar man inte gillar för ”bögar”?

Då det påpekas är det den som tar upp problemet som pekas ut som lite jobbig, tjatig, besvärlig. Och den som borde stå med skammen försvaras ”för det är ju ändå en bra karl”… ”Han gör ju så mycket”…

Jag får glädjas åt Budo och Kampsport. Men jag hade önskat att det var boxningen som gjort det här arbetet, att vi hade haft företrädare som I media stolt kunnat visa upp vårt arbete med frågor rörande allas rätt att vara med.

Om B&K:s bok 

Det är inte så noga…

… eller ”satsa på quick fix”. Jag inser att vi inom boxningen ser olika på hur vi ska jobba. Inser att jag har en linje och ett tankesätt om inte alltid delas av andra. Detta är nu inte så konstigt, så är det ju med det mesta i livet. Under mina år som ordförande i boxningen drev jag att vi skulle bli tydligare och mer professionella på många olika områden inte minst tävlingsverksamheten. För mig var det viktigt att skapa tydliga riktlinjer för olika områden inom verksamheten och inte minst en tydlighet i de olika uppdragen.  Framförallt vid våra mästerskap och andra förbundstävlingar, men även sånt som att kvalitetssäkra utbildning inom olika områden. Förutom sådana självklarheter som att följa gällande tävlingsregler var det frågor om ansvar, vem man representerade på förbundstävlingar m.m.

Det är med viss förvåning och lite sorg jag kan se att quick fix blir lite av ett sätt att jobba samt att – ”det är inte så noga-tänket” accepteras och återskapas. Det kan gälla allt från storlek på ring, till brist på kunskap och ansvar hos en tävlingsansvarig. Jag har alltid varit noga med att veta vilken ”stol” jag sitter på i olika sammanhang, det innebär att man inte kan representera klubb och förbund samtidigt, att vara tydligt vilket uppdrag man har på tävlingar. Detta för att skapa en tydlighet i olika uppdrag men även att säkerställa att de aktiva får en korrekt verksamhet. För var lägger man sin lojalitet om det är oklart vem man representerar? Det kan vara situationer som kan verka oviktiga, men många små händelser skapar en helhet.

Vi har exempel med utbildningar där en del vill genomföra utbildningar på en dag, som ska genomföras på två dagar, dels för att det ska bli billigare och för att de som ska utbildas inte vill lägga två dagar på sin grundutbildning till tränare/domare. Men fundera på vad detta kan innebära? Är inte detta utbildningar som ska ge våra aktiva bästa möjliga tränings- och tävlingsförutsättningar? För vems skull ska vi genomföra dem med lägre kvalitet? Och i vilken annan sport hittar vi liknande situation?

De senaste åren har det pratats om att kvalitetssäkra verksamheten, jag ställer mig frågan: vad menas med det egentligen? Vore intressant att få en diskussion om vad vi egentligen menar med uttrycket? Som många gånger kan vi slänga oss med fina uttryck som när vi bryter ner dem inte blir mer än just fina ord på ett papper. Jag tror fortsatt på att ha en tydlighet i verksamheten med ett fokus på hög kvalité. Det tror jag i längden gynnar hela verksamheten och inte minst de aktiva.

2012

… står för dörren, för oss inom idrotten ett speciellt år då det är ett OS-år. Speciellt då damerna är med i boxningen för första gången. Jag funderar mycket över många idrottsfrågor, både från ett boxningsperspektiv men även från ett politiskt vänsterperspektiv.

En fråga jag kommer att beröra på min blogg under nästa år är hur lever vi upp till idrotten vill? att vi är eniga om dokumentets innehåll är ju klart men sen ska det omsättas i verkligheten!!! hur gör vi det? Och gör vi det?

Andra intressanta frågor är den privatisering vi ser inom arenorna, hur påverkar det allas möjlighet att få ta del av idrottsarenor, vi vet redan att den sk ”marknaden” sätter skyhöga hyror för många idrotter i sina träningslokaler idag.

Det finns mycket att skriva om, och jag kommer att följa boxningen och övriga idrottsfrågor under 2012.

Gott nytt år önskar jag er alla.

Boxare på års-toppslistor

När sportjournalisterna gör sina listor över årets idrottare är det ofta boxare med. Här är några listplaceringar.

Sportexpressen listar årets 100 toppidrottare

18. Frida Wallberg, boxning (33)
Vad är världens coolaste titel? Frida har den.
- Jaha, vad jobbar du med?
- Jag är världsmästare i boxning.

Hela Gotland har två boxare på topp femtio-listan:

36. Alae Alasadi (Ny)
Boxning
Visby Boxningsklubb har fostrat en tuffing som tagit sig hela vägen fram till landslaget.

42. Jenny Hardingz (21)
Boxning
SM-guldet i februari var enda ljuspunkten för Hardingz som nyligen valde att lägga boxhandskarna på hyllan. Därmed förlorade Sverige ett medaljhopp i sommarens OS.

Rösta på Armine

Armine Sinabian har nominerats till P4 Upplands sportpris 2011. Var med och rösta på Armine här

Är landslagsplats en självklarhet?

Det har säkert inte undgått någon att fotbollsspelaren Alexander Gerndt dömts för misshandel av sin sambo/fru. Det finns mycket att säga i denna historia, men jag blir alltid lika förvånad över rubriker i tidningar.

Vi kunde läsa att han var sparkad ur landslaget, utkastad m.m. Då har man inte någon koll på verkligheten eller så skiter man i den och vill bara ha sensationsrubriker, båda är lika illa.

Vi som håller på med idrott vet att en landslagsplats blir man uttagen till, det är inget man abonnerar på eller att det kan jämställas med en anställning. Landslaget är något man blir uttagen till för att representera sitt land. Vilka som tas ut är helt och hållet ett beslut av den ansvarige i varje enskild idrott.

Att representera sitt land är för många ett hedersuppdrag, något som man eftersträvar och vill uppnå. Ett uppdrag som i många idrotter får stor uppmärksamhet och där de aktiva är idoler och förebilder för yngre inom idrotten.

För mig är det viktigt att inte bara den idrottsliga prestationen räknas utan även hur du är utanför din spelplan. Det som gör mig förvånad, och det är jag inte ensam om, är Fotbollsförbundets inställning i frågan. De verkar helt sakna rutiner för situationer som denna, det bör ju inte vara den första och tyvärr inte den sista gången det här händer. Jag trodde möjligen i min enfald att de hade givna rutiner för situationen, något vi hade inom boxningen.

Hur det är idag inom boxningen vet jag inte. Men vi tog inte ut några aktiva, ledare eller domare till uppdrag under tiden de avtjänade ett straff. Beroende på brottet så agerade vi även innan dom fallit, för oss inom boxningen är ju brott som misshandel extra illa.

Jag tror tyvärr att det är fler som inte har en handlingsplan för situationer som denna, hoppas dock det här har blivit en väckarklocka för många. Det ställs ju alltid på sin spets när det är ett mästerskap i antågande, då gäller det att stå fast vid sina beslut.

Tyvärr är jag rädd för att olika misshandelsbrott betraktas med olika ögon precis som i övriga samhället, dvs att kvinnofridsbrott som sker i hemmet ifrågasätts på ett annat sätt än om det är någon okänd som är brottsoffer.

Det gläder mig att flera ministrar reagerat, detta med tydlig avsändare att de som får statliga pengar ska förväntas ha en tydlighet i dessa frågor. Att inte ta tydligt avstånd är alltid att legitimera och det är illa. Den mesta verksamheten finns ju på klubbnivå och även där ska besluten tas. Att idrottare som avtjänar straff inte ska bli uttagna till landslaget bör vara en självklarhet, liksom att idrottsförbunden ska ha en tydlig linje i denna fråga. Eller gäller fair play bara på idrottsarenan?